DNA

DNA-släktforskning är ett kraftfullt men krävande verktyg för att hitta svar på frågor som de skriftliga källorna inte alltid kan ge – inte minst när det gäller okända fäder och tidigare okända släktled. Arbetssättet skiljer sig ofta från traditionell släktforskning och kan beskrivas som att man först vandrar bakåt i leden.

Att vandra bakåt innebär att man, utifrån sina DNA-matchningar, identifierar gemensamma anor längre bak i tiden. Genom att analysera vilka släkter som återkommer hos flera matchningar kan man ringa in ett eller flera gemensamma ursprung – ofta flera generationer tillbaka. När dessa gemensamma anor är identifierade vänder arbetet riktning: man börjar istället följa alla kända ättlingar framåt i tiden från dessa personer, i jakt på den individ som saknas i dokumentationen.

För att detta ska fungera krävs att man DNA-testar sig hos något av de större testbolagen, såsom MyHeritage, Ancestry eller FamilyTreeDNA. Ju närmare den person man söker koppling till står i släkten, desto större är chansen att få tydliga träffar. Ofta räcker det inte med ett enda test – i många fall krävs att flera personer testar sig, ibland från olika grenar av släkten, för att pusselbitarna ska falla på plats.

DNA-resultaten ger dock bara ledtrådar. För att verkligen bevisa ett släktsamband krävs god kunskap i traditionell släktforskning. Kyrkböcker, husförhör, födelse- och flyttlängder, vigsel- och dödböcker är avgörande för att kunna verifiera varje steg. DNA-släktforskning kan därför liknas vid att lägga ett avancerat sudoku – varje siffra måste passa både horisontellt och vertikalt, annars faller hela lösningen.

Arbetet är tidskrävande, metodiskt och ibland frustrerande, men också oerhört spännande när mönstren börjar träda fram och ett okänt släktskap plötsligt får ett namn och en plats i historien.

I mån av tid tar jag på mig uppdrag där målet är att identifiera okända fäder, far- och morföräldrar eller andra tidigare okända släktled. Kontakt sker via mejl under fliken Kontakt.

På denna sida kommer jag att berätta om några av de fall i min egen släkt där DNA-släktforskning lett till konkreta lösningar. I mitt släktträd markeras dessa samband med en DNA-symbol, och där det är möjligt länkar jag vidare hit så att du kan följa resonemangen och ta del av hur pusslet faktiskt löstes.

Fall 1 – När DNA ledde mig till min mammas farfar

I min släkt fanns länge en historia som var svår att få grepp om. I kyrkböckerna stod en far angiven, men mycket skavde – både i berättelserna som levde kvar och i hur ämnet alltid gled undan. Jag förstod tidigt att jag behövde kombinera DNA med traditionell släktforskning för att komma vidare.

När jag och min mor DNA-testade oss började jag kartlägga matchningar och bygga kluster. Ganska snart blev ett mönster tydligt: flera träffar pekade mot samma släktgren – den som går tillbaka till Fredrik Andersson, en av de anfäder som finns dokumenterade på den här hemsidan. Det var inte en enda match som gav svaret, utan flera personer inom samma släkt, som tillsammans visade en riktning.

Den avgörande nyckeln blev en relativt nära DNA-match på ungefär tremänningsavstånd. Den bekräftade att kopplingen var tillräckligt nära för att ringa in rätt familj. När jag följde ättlingarna framåt från Fredrik Andersson och jämförde med våra DNA-spår blev det tydligt: den okända biologiska länken måste komma från en av Fredrik Anderssons barn.

Därifrån blev arbetet svårare. DNA visade riktningen, men kyrkböckerna gav inte ett rakt svar. Det som till sist fick allt att låsa upp var när muntliga uppgifter och rykten om namn gick att väga mot DNA-resultaten och den dokumenterade släktlinjen. Då föll bitarna på plats, och jag kunde slå fast att min morfars biologiske far var Erik Alfrid Fredriksson.

Detta är mitt största DNA-genombrott hittills, och just därför har jag också skrivit en hel bok om fallet – den hittar du under fliken Mina böcker. I mitt släktträd markeras detta samband med en DNA-symbol.

Fall 2 – Lösningen på gåtan om Gustaf Ferdinand Bäckströms okända far

Som släktforskare är det frustrerande att se luckor i sitt släktträd där det står ”okänd”. I min släkt fanns två sådana redan tidigt: på min mors sida saknades hennes farfar, och på min fars sida var min farmors morfarsfar – Gustaf Ferdinand Bäckströms far – okänd. Den senare gåtan låg flera generationer bakåt i tiden och hade följt mig ända sedan jag började släktforska för över femton år sedan.

Under många år försökte jag hitta svar i kyrkböckerna, men utan resultat. Först när DNA-tester började bli ett användbart komplement till traditionell släktforskning väcktes hoppet på nytt. Även om möjligheten att hitta okända anor längre bak än tre generationer ofta är liten, valde jag att inte släppa frågan.

Jag visste från kyrkböckerna att Gustaf Ferdinands mor, Kajsa Johanna Nordström, arbetade som piga när hon blev gravid. Hon tjänade då hos bonden Jonas Rönnmark och hans hustru Ulrika Margareta Norlin i Bygdeå. På gården fanns endast ett vuxet gossebarn hemma vid tiden – Axel Rönnmark, tre år äldre än Kajsa Johanna. Han blev tidigt en möjlig hypotes, men utan bevis gick det inte att komma vidare.

Genombrottet kom stegvis via DNA. Med tiden dök flera matchningar upp som alla hade Jonas Rönnmark som gemensam anfader. Tre av dessa, från olika grenar, visade sig dessutom triangulera med varandra, vilket innebär att de delade samma DNA-segment från just denna släktlinje. Det kunde inte längre vara en slump. Jonas Rönnmark var far till Axel – och nu började bilden klarna.

Det avgörande steget kom när en ny och starkare matchning dök upp. Denna person matchade inte bara mig, utan även de tidigare nämnda matchningarna, och hade dessutom Axel Rönnmark som anfader i sitt släktträd, placerad en generation närmare än de övriga. Att denna person delade något mer DNA med mig stämde därför väl med hypotesen.

DNA-värdena var fortfarande relativt låga, vilket är helt normalt när det handlar om så här gamla släktskap. Men mönstret var nu tydligt. När jag dessutom fick ta del av fotografier från denna släktgren – där en man i rätt generation skulle ha varit halvbror till Gustaf Ferdinand – blev likheterna så slående att misstanken stärktes ytterligare.

För att kunna bevisa hypotesen krävdes dock ett DNA-test från rätt generation. Här fick jag hjälp av min farmors kusin, som fortfarande är i livet, och som befinner sig på samma avstånd i generationer från Axel Rönnmark som den tidigare nämnda matchningen. När DNA-resultatet kom blev det det definitiva genombrottet: de delade 140 cM, ett värde som ligger helt i linje med syssling–tremänningsnivå.

Hypotesen var därmed bevisad.

Nästan 140 år efter Gustaf Ferdinand Bäckströms födelse kunde hans biologiske far till slut skrivas in i släktträdet: Axel Rönnmark.

Detta fall visar att även vid mycket avlägsna släktskap kan DNA-släktforskning vara ett kraftfullt verktyg – men bara om det används rätt. När generationerna blir många räcker det sällan med DNA ensamt. Det krävs alltid en välgrundad hypotes, byggd på kyrkböcker, miljö och historiska omständigheter, som DNA-resultaten sedan kan prövas mot och bekräfta.

I mitt släktträd markeras detta samband med en DNA-symbol.